AGA apparaten

Idag var gumman rädd. Rejält rädd när åskan gick och jag fick ligga på sängen långt från alla kontakter och räkna blixt och dunder.

Ni som läst min blogg vet att jag lider av astrafobi, en överdriven rädsla för åska.

Den fobin uppkommer inte särskilt många gånger under ett år, inte för att jag tänker leta fram en terapeut som kan bota mig för tid och evighet.

Hade det varit någon annan mer förekommande fobi hade jag nog övervägt detta.

Det sinkade mig också i det jag tänkte göra, nämligen skriva min blogg och eftersom datorn också var utdragen tillsammans med allt annat så var det bara att snällt ligga där.

Kanske en bärbar med batterier inte ska låta all världens blixt och dunder stoppa mig.

Jag är så gammal att jag var en av de första människorna i Sverige som såg TV redan 1954, det året i  TVs barndom då de började med testsändningar en gång i veckan.

De flesta av er växte väl upp med Drutten och Jena, Beppes godnattstund eller John Blund. Kanske någon blev vilse i pannkakan.

Så unga som Bolibompafolket läser väl inte sådana här gumbloggar.

Pappa var före sin tid ibland, konstigt när jag tänker på att han berättade att han rusade ut till stora vägen som barn och ställde sig där och glodde när en bil passerade.

Men tekniken gick snabbt fram på 1900-talet, han sa att vi var en av de första hundra att införskaffa en televisionsapparat, som det så fint hette.

Den kostade 400 kronor, mycket pengar på den tiden.

Jag var mitt inne min potträning och hade en liten stol där de band fast mig med sele, där fick jag sitta på pottan tills jag uträttat det jag skulle.

Idag binds väl inga barn fast i pottstolar, anses väl som tvång eller något ditåt. Kanske kan det skada någon för livet.

När jag satt där inte ont anande mitt på rumsgolvet, kom det ett par farbröder in med en låda.

De ställde den på en byrå och började skruva, plötsligt så rörde det sig där inne inuti den. Någon sprang omkring i ett snabbt tempo.

Jag visste nog inte vad jag skulle tro, var endast två år gammal men minns de här bilderna i mitt inre.

Fick för några år sedan reda på att Charlie Chaplin var en figur i provsändningarna, då var det han jag såg. Fast det visste jag naturligtvis inte då.

Stor sensation var det i alla fall i den närmsta bekantskapskretsen.

Alla ville komma och se underverket, den lilla lådan med rörliga bilder.

AGA hette den, var på endast 14 tum och hade brunt träfaner och det stod ett stort S på en lapp på baksidan.

Jag frågade pappa vid ett tillfälle vad det betydde, han svarade att det betydde att apparaten inte skulle flyga i luften och explodera.Det var garanterat svensk säkerhetsmärkning.

Kommer ihåg att jag tänkte att det räckte väl med att man skrev en egen liten lapp med ett S på och satte dit.

Det skulle väl räcka, om det bara hängde på det.

1956 så började de mer reguljära sändningarna, ett par timmar varje dag, på onsdagar var det endast testbild, det var en massa leksaksbilar som åkte kring, timme efter timme. Det gick att se på också.

Vi såg Andy Pandy som hoppade ner i sin låda tillsammans med sina tygkamrater, 
Gullan Bornemark som spelade och sjöng barnvisor om att sudda bort sin sura min, alltid med ett par välartade och välkammade barn bredvid sig.

Aktuellt med Olle Björklund, vädret med Curry Melin, det fanns bara en meteorolog på den tiden, de blev stjärnor och det skulle göras hemmahosreportage. De ritade och berättade vädret på ett papper, vek sen sedan över det förbrukade och började på nästa för morgondagen.

 Putte Kock ritade ettor, tvåor och kryss i engelska ligan, förklarade ingående hur dagsformen var på spelarna och han gjorde det ifrån alla konstens regler.

Tror inte att han vann storkovan någon gång, men han gav bra tips i alla fall. Allt medan han hade en stor cigarr i näven.

Den satte han in i munnen när det hela var klart.

Alla tittade på alla program, en omöjlighet i dagens läge.

Pappa reste till Frankrike för att lära sig franska, farmor och farfar fick låna hem TVn som vi vid det laget kallade den, televisionsapparat var alldeles för krånglig.

För farmor och farfar som var födda på det fjärran 1800-talet var TVn en riktig sensation. Tänk att kunna sitta hemma i vardagskläder i sitt eget vardagsrum och se på allt roligt och intressant.

Innan dess så hade de samlats kring radion.

 De hade då upplevt, bilen, flyget och filmens födelse, för att räkna upp några saker som dykt upp mellan 1890 och 1956.

De älskade att se på TV och missade inte något, fast de satt mest och sov, kvällströtta efter ett långt liv i slit och släp. Vana vid att gå upp så där vid fem och koka kaffe.

  Farmor och farfar är de enda människor jag känner som aldrig sagt ett ont ord om TV, de älskade den hela tiden.

Så när de lånade TVn kom hela släkten dit varje vecka, de åt och umgicks först och sedan tog de allt vad stolar heter och bänkade sig i vardagsrummet.

Alla blev knäpptysta och stirrade på den lilla apparaten med dess spretande bordsantenn ovanpå.

Det fanns inte antenner på hustaken på den tiden, i alla fall inte om man bodde i lägenhet.

Vi fick hålla tillgodo med en lite grynig svartvit bild, ibland fick någon ställa sig och vrida på bordsantennen.

Tiotusenkronorsfrågan var ett sensationsprogram, där tävlade folk i alla ämnen och om de vann fick de hela 10 000 kronor.

Alla tyckte det var en massa pengar, i dagens penningvärde var det ungefär 120 000 kronor.

Låter inte så mycket i mina öron, men då var det så att de blev nästan ekonomiskt oberoende på kuppen.  

Där satt vi hela tjocka släkten, hade det gemytligt både före och efter programmet.

Kommer ihåg att jag hittade ett gammalt brev som mamma skrev till pappa i Frankrike, där stod det.

”Nej, nu måste jag sluta för det är Andy Pandy på TV, Hälsningar Hildur”.

Pappa kom hem med färgade tänder av allt rödvin, tog hem TVn och släkten kom hem till oss istället.

Några år gick och allt fler skaffade egen TV, vi träffades inte längre.

Alla satt hemma hos sig och glodde på Hylands Hörna, Tekniska magasinet och Korsnäsgården med Nils Lindman.

Sändningarna började kring 19 och slutade vi 21, men det räckte, det blev lite över till annat också.

En svartvit kanal och ingen hade behov av någon fjärrkontroll, vi reste på oss och stängde av och på.

Det var noga med att sätta på TVn i tid före ett program, den skulle stå och bli varm innan den kunde starta. Bildröret behövde tid på sig, ibland gick det sönder och allt som syntes var en liten vit strimma.

Sedan i slutet av 1960-talet kom det en kanal till, allt fler fick resa sig upp fler gånger under kvällen. Flimrade bilden var det populärt att banka till på apparaten, den fick hicka och gick igång igen.

Idag står en TV i de flesta rum hemma hos folk, det är köks TV, sovrums TV och vardagsrums TV, familjer samlas inte längre för att se tillsammans. Eller de sitter televisionsapparaterna på väggen som stora svarta tavlor numera.  

Alla har sin egen smak och de hundratals kanalerna är inte längre en sensation.

Länge samlades alla till jul och såg Kalle Anka och hans vänner, kanske det enda land i världen där alla åldrar bänkar sig för att se tecknad film på en julhögtid, en slags svensk högmässa i Disneyfigurer.

Nu är det slut med det också i de flesta familjer, barnen matas med Disney varje dag, de är blasé på allt de ser.

Stackars nutidens barn, de kommer aldrig att få uppleva det fantastiska i att en gång om året se Disney.

Om de inte tillhör de udda och fåtaliga familjer som väljer att inte ha mer än de fyra, fem gratis kanaler som finns.

Som sagt, vi har också en massa kanaler som vi aldrig ser på, det går inte att se allt.

Gubben har kommit med ett förslag att vi ska se en och samma kanal i en vecka, sen har vi sett den. Samma program återkommer igen och igen.

TVn har mist sin tjusning, nu sitter folk mest och slötittar, med fjärrkontrollen i handen ser de en kanal i tio sekunder och sedan över till nästa.

Män är fena på det, gubben han flippar runt och ser jag något jag vill se så hinner jag inte ropa, han är redan fem kanaler ifrån.

Nu är det datorn som gäller, TVn är mest till att se filmer på. Tänk så det har blivit.

Skulle önska att alla hade upplevt ett vardagsrum fullt av förväntansfulla människor som samlats kring apparaten. Vi hade något spännande att uppleva tillsammans.

Om det så enbart var en sketen TV.